Motorbåtens historia


Deplacementbåten

På deplacementslinjen utvecklade sig fyra huvudformer av motorbåtar.
  • Ruffbåten
  • Motorkryssaren
  • Salongsbåten
  • Högsjöbåten
Ruffbåten som man skulle kunna kalla den svenska folkmotorbåten, hade sina föregångare i tysk motorbåtskonstruktion.

Ruffbåtens utveckling

Ruffbåten har utvecklats från den gamla skeppsbåten. Till en början försågs den med ett kort fördäck. Därefter följde den uppbyggda kappen. Sedan kom det höjda förskeppet och slutligen den ruffbåt som vi nu är vana att se.
 

År 1904 byggdes på Sjöexpress varv på Lidingö en ruffbåt som hette Sölve. Den var omkring 9 meter lång, 1,7 meter bred, och var utrustad med en fyrcylindrig 40 hästars motor.
   Denna båt uppnådde den häpnadsväckande farten av 12 knop vilket dock inte var det intressantaste ur utvecklingssynpunkt. Av större intresse var skrovets och överbyggnadens utformning. Överbyggnaden bestod av en lång kraftig välvd ruff och en öppen sittbrunn akter därom. Ruffen var av ett speciellt tyskt stildrag som under en kort tid fanns i Sverige.
Sölve 1904
Sölve 1904

Själva arrangemanget på Sölve med förruff och stor sittbrunn och liksom väsentliga delar av skrovformen upptogs i den svenska folkmotorbåten såsom C.G Pettersson utformade den ungefär ett och ett halvt decennium senare.
"Typisk" C.G P båt
C.G:s ruffbåt är ingen entypsbåt, den finns i hundratals varianter och storlekar runt hela vårt land. Prototypen höll sig dock ungefär vid 7 meters längd.
   Maskinstyrkan var omkring 20 hästar och farten vid ca 7 knop. Den är förruffad med ganska skarpt förskepp. Akterskeppet brett, avslutat med en lutande spegel. Förruffen tillsammans med det högt uppdragna förskeppet som bildade det klassiska ”örat” bildar ett stänkavvisande skydd. Bakom detta en stor öppen sittbrunn, som sträcker sig bort till det korta akterdäcket.
   Motorn är placerad under en huv i sittbrunnen. Alla människor som någon gång färdats på sjön i detta land har sett denna båt och känner igen den. Modellen har blivit grundläggande för vår uppfattning om hur en motorbåt skall se ut.
"Typisk" C.G P båt

Så har vi salongsbåten och motorkryssaren. Dess stilbildande element finner man från början hos ångarna. Man kan säga att salongsbåten och motorkryssaren har sitt ursprung ur samma rot. När ångan under slutet av 1800-talet inom sjöfarten besegrat vinden hade det maskindrivna fartyget redan gått in som ett begrepp i människans föreställningsvärld. Alla hade klart för sig hur en ångare såg ut och skulle se ut.
   Oceanångaren till exempel var högbyggd, lång och slank. Raden av skorstenar tjänade inte endast till att släppa ut röken från fyrarna, ibland stod hälften där för skönhetens skull och symboliserade de väldiga maskinkrafterna i fartygets inre. Masterna strävade mot himmeln, inte för att bära segel utan, för att med sina akterstagning representera de höga farterna. 1880 och 90-talens rikemansleksaker, ånglustyachterna, var skapta likadana och efter dem tog salongsbåten sitt arv.
Prototypen här i Sverige var Marjo, en båt som Reversator byggde 1906. Den var nära 12 meter lång och 2,3 meter bred. Marjo hade en fyrcylindrig 40 hästars motor som gav den en fart strax över 8 knop. Den var däckad föröver, hade midskeppsruff, kommandobrygga och skorsten.
   Här var nu något helt nytt som definitivt skilde sig från den ursprungliga ångslupen och den rufftyp som Sölve lanserat. Antydningarna till ångarnas ideal var påtaglig, inte heller masterna saknades.
Marjo 1906
Marjo 1906

Salongsbåt

Salongsbåtens vidare utveckling bestod i att pengarna, överflödet, lyxen och det sociala skrytet var drivkraften. Från början var skroven närbesläktade med ångsluparnas och små ångbåtars skrov.
   Men snart nog anammade man de nya erfarenheterna och det gick genast till överdrifter. Förskeppen blev allt tunnare och från fartbåtarnas område hämtade man löpande längd och akterskeppen lades ut för att bära den ökande maskinkraft som verkade på propellern. Samtidigt överflödade däcket av eleganta påbyggnader, stora glashus, soffor och fåtöljer.
   Båttypen som dess senare utveckling blev har fått det föga sjömansmässiga öknamnet ”grosshandlarveranda”.


Den andra avkomlingen av Marjo, motorkryssaren, degenererade inte på grund av överdådigt rikemansliv. Den bibehöll måttlighet i skrovlinjerna och fick en mera sjövärdig utformning.
   Inom loppet av ett par årtionden byggdes det stora havsgående kryssare, riktiga fartyg, väl utrustade och sakkunnigt byggda. Med sådana båtar kunde den som hade tid och råd utsträcka sina resor inte bara längs Sveriges kuster utan om han ville också till främmande länder, t.ex. Medelhavets soliga trakter.
   Men även i måttliga format kom det fram motorkryssare som förenade elegans i linjerna med stor sjövärdighet. Motorkryssare är inventiösa, bekväma, sjödugliga och starka. Därtill också snabba, sett i relation till vad man tidigare kunnat uppnå med så stora båtar.
   Förklaringen ligger i deras skrovkonstruktion, samt naturligtvis i motorernas snabba utveckling.
Stella Marina
Stella Marina

Slutligen så har vi bland deplacementbåtarna, högsjöbåten. Den är vid sidan om ruffbåten vår populäraste familjebåt. Den är billigare än motorkryssaren både att köpa och att äga, den är inte så elegant men motsvarar i stort sett samma krav på utrymme och sjövärdighet. Endast farten får man ge avkall på.

 

Juppe

Med högsjöbåt menar man en kraftigt byggd motorbåt, vanligen klinkbyggd. Båten är däckad med kraftiga men låga däckshus i liknande utförande som på segelbåtar. Sittbrunnen är mindre än i inomskärs båtar av rufftyp. Ofta finns en akterruff i anslutning till akterdäcket.
   Högsjöbåten är i allmänhet spetsgattad och har kraftigt språng. Maskinen är placerad under en huv i sittbrunnen eller under sittbrunns durken. Det är också vanligt att högsjöbåten förses med diminutiv rigg, avsedd för stödsegling eller för att ge båten stöd i sjögång.
   Högsjöbåten är driftsbillig och genom sitt byggnadssätt hållbar och långlivad.
Juppe
Konstruktör C.G Pettersson
Bakåt   Nästa