Svensk båthistoria


Carl Plym (1899-1930)


Carl Plym föddes 1899 i hemmet, beläget vid Neglinge båtvarv. Fadern var den kände August Plym som 1897 gift sig med Fredrique Bengtzen. Carl var den förstfödde i barnaskaran, och det behövdes sedan täta barnsängar innan den sjufaldiga barnskaran var färdigproducerad. I köket var det naturligtvis vedspis som eldades med träavfall från varvet. Det var ett stående skämt att en anledning till att Fredriques mat blev så god var att den lagades på hondurasmahogny.
   Som son till varvsägaren och båtkonstruktören Agust Plym var det självklart att båtliv och båtkonstruktion blev ett stort intresse. Carl Plym, eller Calle som han kallades, tog studenten vid Saltsjöbadens Samskola 1919. Det hade då bestämts att han skulle utbilda sig till mariningenjör och för inträdet på Tekniska Högskolan behövdes ett visst antal månader av praktik, alltså arbete på verkstadsgolvet.



Som en första del av denna praktik hade han av pappa fått lov att bygga en båt åt sig själv, och detta gjordes sommarlovet 1917. Naturligtvis var han inte yrkeskunnig nog för att själv bygga båten utan han arbetade som hantlangare åt en av varvets båtbyggare. Båten var en s. k. Plymsnäcka, en klinkbyggd båt, 20 fot över stäv, med gjutjärnsfena och rodret på akterspegeln, ruffad med två kojer och 20 m2 segel. August Plym introducerade denna båt redan på 1890-talet. Calles båt, som fick namnet Darling, blev den sista Plymsnäcka som byggdes.
Plymsnäcka

På våren 1924 utexaminerades Calle från Teknis och under sommaren fortsatte han sin mariningenjörsutbildning. August Plym var vid den här tiden sjuk och sängliggande och det diskuterades i familjen vad som skulle hända med varvet. August ville att varvet skulle säljas, då han ansåg att Calle var för ung och oerfaren att ta över ledningen, han var rädd för att det kunde innebära frestelser till ekonomiskt lättsinne för en ung och experimentlysten man att få ledningen över ett så ekonomiskt solitt företag som Stockholms Båtbyggeri AB.
   Någon försäljning blev emellertid inte av. Det ekonomiska läget i Sverige hade ännu inte återhämtat sig från den svåra krisen i början av 20-talet, och man kunde tydligen inte få kontakt med några intressenter som ville satsa den begärda summan. Efter sin fars bortgång senare samma år fick Carl trots allt ta över rollen som varvschef.

1925 vände konjunkturen och aktiviteten vid varvet ökade. Varvet hade tidigare huvudsakligen varit inriktat på segel båtar, men Calle insåg att man kunde räkna med en ökande efterfrågan på motorbåtar och inrättade sig efter detta.


1926 byggde han en egenhändigt ritad racerbåt som döptes till N.V. och med vilken han vann en rad uppmärksammade segrar i olika racerlopp.
   Calle var utåtriktad, energisk och hade ärvt mammas fantastiska arbets förmåga. Dessutom hade han lätt att få kontakt med folk och att vinna deras förtroende, och han blev snart ett stort namn i båtkretsar och nybyggnadsverksamheten på varvet ökade enormt.


NV II vid KMK:s tävling 1926

1928 levererade varvet en 24 m motorkryssare "Selma" till en svensk- amerikansk beställare, George Jepson. Det var ett mycket påkostat bygge och priset visade sig vara för optimistiskt kalkylerat, så bygget gav ett betydande underskott. Den direkta anledningen var naturligtvis att varvet aldrig tidigare byggt en motorbåt i denna klass och storlek, men detta bakslag ökade ytterligare schismen i familjen.
   Här bör nämnas att med varvets ökade intresse för motorbåtar hade Calle sökt och fått agenturen i Sverige för den välkända engelska firman Thorneycroft. Den viktigaste affär som detta ledde till var försäljningen av två motortorpedbåtar till svenska marinen, men de marinmotorer för motorbåtar som firman tillverkade var inte tillräckligt driftsäkra och agenturen avvecklades. Istället erhölls agenturen för den amerikanska Gray Marine-motorn som var en utmärkt motor och snabbt fick en god svensk marknad.



I slutet av juli 1929, åkte Carl Plym till USA för att studera det senaste inom båtkonstruktion och båtbyggeri.
   Efter besök på olika amerikanska båtvarv insåg han alla de fördelar som var ett faktum när båtar serieproduceras.
Väl tillbaka på Neglinge varvet började han genast att konstruera en båt för seriebyggnation i Sverige.
Plym 8:a under provkörning

Inspirationen till båtarna hade Carl hämtat från bland annat Dodge Boat & Plane Co som han besökt vid sin tid i Amerika. Vid nyåret 1930 presenterades "Plym 8" som båttypen var döpt till. Tio exemplar skulle byggas i en första provserie. Det här var första gången som man lagt upp ett seriebygge där båtarna byggdes i fem olika steg.


Sju av Plym 8:orna skulle förses med en täckt kupé, dessa kallades plymdroskor, de övriga tre skulle inredas på amerikanskt öppet manér med tre sittbrunnar.
   Motorn var en rak 8 cylindrig Gray Marine på 130hk och gav båten en toppfart av 24 knop.
  


Plymdroska i full fart

Tyvärr hann aldrig Plymdroskorna bli den succé som det var tänkt. I en flygolycka utanför Dalarö i april 1930 omkom Carl Plym, och med honom drömmar om att kunna revolutionera svensk båtindustri. Av planerna på en lång serie båtar, byggda rationellt och med högsta kvalitet, blev det endast tio exemplar byggda.
  Plymdroskorna användes vid Stockholmsutställningen 1930 som taxibåtar mellan Nybroviken och utställningen, som låg där Sjöhistoriska museet nu ligger. Efter utställningens slut levererades coupébåtarna till sina beställare, bland vilka kan nämnas disponent Nils Westerdal, ingenjör Ivar Kreuger och arkitekt Sigurd Lewerentz.

Följande är en berättelse om en till synes vanlig söndag, som genom olyckliga omständigheter leder till den tragiska bortgången av Carl Plym.

Trots det mindre goda ekonomiska utbytet med "Selma" hade en bestående kontakt etablerats mellan familjerna Jepson och Plym. Vid besök i samband med leveransen av Selma hade George Jepson blivit så förtjust i Stockholms skärgård att han köpt en del av en ö vid Östra Stendörren. Det fanns en stuga på ön och den ställde han frikostigt till familjen Plyms förfogande under den tid han inte själv behövde den.
   Våren kom tidigt 1930 och redan i början av april kunde man resa ut till ön på söndagarna. Den 13 april var det dags för en söndagsuflykt och med på resan var Carl Plym med fru Irma, Carls bröder Bengt, Gustav och deras äldsta syster Annie. Det var en strålande dag, varm som en sommardag, och när de kom ut på ön satt de utanför stugan och lunch i det härliga solskenet.

Det var en hel del röjnings- och underhållsarbeten som skulle göras, men eftersom det var första gången Gustav var på ön bestämde han sig för att först ta en tur runt ön för att se hur den såg ut. När han kom mot norra sidan av ön, stängdes hans väg av en cirka sex meter hög klippvägg.
   Gustav ville gärna få en överblick över öns läge i förhållande till den omgivande skärgården. Klippväggen var visserligen nästan lodrät, men det var gott om avsatser och skrovligheter och den verkade därför inte särskilt svårforcerad. Utan betänkande satte Gustav igång med att klättra upp för branten. Klättringen var besvärligare än han trott den skulle vara, men att vända tillbaka låg inte för honom, så Gustav stretade på. När han kommit nära toppen och började leta efter handfäste på den planare delen av berget, slant foten och han tappade balansen och föll baklänges 6 meter nedåt.

Irma hade också bestämt sig för en promenad på ön, och när hon kom till den tidigare beskrivna platsen fann hon, vägledd av ett svagt kvidande, sin unge svåger liggande medvetslös på rygg i strandkanten. Det konstaterades senare att om han fallit framstupa, skulle han ha drunknat på någon decimeters vattendjup. Hon kallade omedelbart på hjälp och man kunde konstatera att den unge mannen var skadad i huvudet och sannolikt också i ryggen.
   På en improviserad bår bars den skadade till motorbåten och forslades till närmaste bebodda plats som var Dalarö. Där fanns en läkare, som kunde konstatera yttre huvud- och ryggskador och sannolikt inre skador och förordade skonsammast möjliga transport till sjukhus. Calle rekvirerade flygambulans och när den kom till Dalarö, fördes den skadade ombord fastbunden på en bår.

Flygplanet hade tre mans besättning men kunde utan risk för överbelastning bära fem personer och Calle bestämde sig för att följa med och övervaka transporten. Flygplanet var ett enmotorigt plan av typ Junker med pontoner. Det hade svårt att få höjd efter starten. För att undvika att gå mot den höga bergväggen vid Genböte måste man göra en skarp gir. Planet störtade och slog runt vid nedslaget mot vattenytan. Det blev liggande upp och ned flytande på pontonerna.
   Besättningsmännen berättade sedan att de snabbt tog sig ur planet och upp på pontonerna. Där såg de hur den skadade brodern flöt upp efter en stund och något senare den äldre brodern. Båda bärgades upp på pontonerna och när hjälp anlände fann man besättningsmännen vara oskadade, den förut skadade brodern medvetslös men vid liv. Men Carl Plym var död.

Av de båda besättningsmännens redogörelse framgick att den yngre brodern i sitt halvt medvetslösa tillstånd inte själv kunde ha tagit sig loss från båren och ut ur planet utan att han måste ha fått hjälp av den äldre. Vid obduktionen senare konstaterades att Carl Plym inte hade några andra skador än ett blåmärke i ansiktet och att han förolyckats genom drunkning.
   Därmed blev det också klart att om man omedelbart på pontonerna tillgripit konstgjord andning, hade han sannolikt kunnat räddas till livet. Detta skall inte tydas som något klander mot flygplansbesättningen, som efteråt helt friades från ansvar för olyckan, utan avser endast att belysa vilka obetydligheter som kan vara avgörande i gränsläget mellan liv och död.

Källa:
En seglare minns av Gustav Plym
Vi Båtägare nr 6 -99 text av Anders Værnéus
 
Tillbaka